ja jag vet inte ens vart jag ska börja om jag ska vara ärlig. 

jag har suttit i flera dagar och skrivit (på min "bok" om mitt liv, som ska brännas eftersom det är för mycket jävulskap som hänt mig i mitt liv. jag vill bara skriva sedan bränna och glömma och gå vidare).

iallafall så har jag tappat lusten när det blev lite för påtagligt med känslor som slog emot mig när jag försökte skriva. jag har som alltid haft svårt att visa mina känslor och när känslorna blir för stora eller för många slår jag av. 

som en kortslutning,det är inte så att jag bryter ihop utan det är bara det att jag har inga känslor över till annat. och det går ut öven min karl och det känns inte helt okey. 

iaf.. 

så har jag försökt få tillbaka lusten till att skriva så jag tänker väldigt mycket på den. då började drömmen komma tillbaka. 

jag har haft en dröm sedan jag var liten, och det är samma dröm varje gång. varje gång jag slåss i drömmar hamnar jag alltid på samma plats med samma person. 

det som är grejen är att jag känner igen platsen men jag kunde inte riktigt placera vart jag är eftersom jag bara kan se skogen. jag vet att det är ett hus om jag bara kan vrida huvudet till höger, ett rött hus ska det vara. men jag måste se huset för att kunna vara säker och se formen för att kunna veta vems hus det är. 

men jag vet att det är ett hus jag varit i mycket under mina barndomsår. och den jag slåss med är någon jag känner men jag får aldrig se ansiktet, men jag känner igen hans rörelser och jag får en känsla av att vi inte är osams från början utan han bara leker med mig. men jag blir arg och tappar humöret och slåss för allt i världen. jag slåss så mycket att jag tappar orken i mina armar. men jag försöker höja dom men de bara sjunker. de gör ont.. 

men mest nyfiken är jag på personen. jag vet ju vem det är..

för 2 nätter sedan så fick jag reda på vem det var. 

Jag vaknar och upptäcker att jag legat på händerna så de har domnat av så jag kan inte ens klia mig i ansiktet :)

men jag såg vem det var tydligt. det jag int förstår är varför. 

det är en barndomsvän jag haft sen jag flyttade när jag var liten. jag var 4 när vi flyttade dit och han är några år äldre än mig. 

jag har aldrig känt honom som ett hot utan alltid tyckt om honom som vän. så jag har ingen aning om varför vi skulle slåss... har aldrig känt att jag inte skulle prata med honom allt mindre slåss med honom.

och efter jag sett huset så vet jag att det är hans barndomshem som jag är runt. 

ett rött hus och skogen bakom :)

helt sjukt att drömmar kan få en att vakna med en undrade min (och domnade armar) 

så är det så?

har vi slagits någon gång?

har vi slagits där snett bakom huset? 

det är bara så sjukt.